Reser mil efter mil för att fräsa bort gammal asfalt

En efter en ansluter de till den växande kön: bilar och maskiner, ett par gigantiska fräsar, flera sopmaskiner och lastbilar. Efter några minuter står en mindre armada uppradad på motorvägsnedfarten strax söder om Ängelholm.

De är redo för nattens uppdrag som är att fräsa upp knappt tre kilometer asfalt på E6:an. Strax efter klockan sju på kvällen händer det som inte får hända: himlen öppnar sig, regnet öser ner och hela uppdraget sätts på vänt.

Mikael Ljungman tittar otåligt i backspegeln.
– Vad är det som händer? Vi kan ju inte stå här timme ut och timme in, säger han i komradion.

Kanske sprider sig en liten nervositet i gänget. Oförutsedda händelser som ösregn eller maskinstopp tillhör vardagen, men tiden är knapp. Enligt planeringen ska 1 500 ton asfalt fräsas upp och transporteras bort. Därefter ska vägbanan få ny beläggning. Och om tio timmar ska körbanan åter vara redo för den täta motorvägstrafiken.

Ett jobb som innehåller mycket resor

Men så drar regnet förbi, klartecken för start kommer och den långa kön sätts i rörelse. Ett par kilometer norrut gör de halt för att några minuter senare sätta fräsarna i arbete. Det skrapar, mullrar och vibrerar från maskinens innandöme när fräsvalsen sänks ner och de diamantförsedda tänderna hugger tag i vägbanan.

Arbetslaget består av tre personer. En av dem kör fräsen, en kör sopmaskinen och en går bredvid fräsen.

– Jag läser av vägbanan och mäter höjdskillnaderna med ett instrument. Utifrån det kan jag behöva justera fräsens höjd. I början var det svårt, erfarenhet betyder allt. Men jag har haft duktiga lärare, mina kollegor, säger Sebastian Johnsson.

Han har haft jobbet i nio år och han trivs. Just det här uppdraget utanför Ängelholm är särskilt trivsamt eftersom han har så nära hem. I morgon bitti kommer han att kunna sova hemma. Det tillhör inte vanligheterna.

– Jobbet är underbart, det är härligt att få se så många olika platser. Men resorna tär. De senaste två åren har vi jobbat mycket i Mälardalen. Det innebär väldigt mycket tid i bil. Jag har ju flickvän. Det kan vara lite svårt att få ihop ibland.

Arbetet har förändras med teknikutveckling

En av lastbilschaufförerna vevar ner rutan och hojtar. Sebastian Johnsson går fram och får en rykande kopp kaffe i handen.

– Sammanhållningen är verkligen otrolig, säger han och fortsätter sedan jobbet.

Fräsen på drygt 30 ton arbetar sig metodiskt fram längs med vägbanan. Hastigheten är runt 20 meter per minut. Massorna matas via ett transportband till flaket på en väntande lastbil. Efter tio minuter är den fullastad och kör mot asfaltverket i Hurva där resterna så småningom ska förvandlas till ny asfalt. Allt löper på utan avbrott. Alla i laget känner sina uppgifter väl, de är sammansvetsade och rutinerade.

Mikael Ljungman, maskinoperatör, har jobbat med fräsning sedan 1993.

– Yrket har förändrats väldigt mycket sedan dess, det får man säga. Förr var det en superdag om vi lyckades fräsa 10 000 kvadratmeter. Idag kan vi klara det dubbla. En annan stor förändring är att vi oftare måste köra på nätterna. Vägarna är så mycket mer trafikerade idag, speciellt i närheten av de större städerna.

Svevias arbetschefsområde Fräs har sitt kontor och en verkstad i Munka-Ljungby i Skåne, men arbetet utförs i hela Sverige. Det innebär att fräsarbetslagen reser en hel del, inte helt olikt 1800-talets rallare. Arbetsåret inleds vanligen i april och avslutas i november eller december. Kollegorna på Fräs reser oftast hemifrån söndag eftermiddag och kommer hem torsdag kväll eller fredag morgon. Under arbetsveckorna bor de i husvagn, husbil eller i sina lastbilar.

– Nu ska vi vara här två nätter, sen bär det av till Skövde och efter det till Södertälje. Det är så det är, jag är en sådan som flänger runt. Men det är ett bra jobb. Du har inte en enda arbetsdag som liknar den andra. Du är på olika platser, samarbetar med olika människor och har olika arbetsuppgifter, säger Mikael Ljungman.

Ett hantverk där resultatet av arbetet syns direkt

Hans kollega Markus Andersson har sitt arbete på verkstaden i Munka-Ljungby. Han började arbeta med fräsning ute på vägarna 2011 och har sedan 2019 jobbat på verkstaden. Tidigare har han arbetat som lastbilsmekaniker.

– Visst är fräsar speciella maskiner, men egentligen skiljer de sig inte så mycket från annat jag är van vid. Det är i stort sett samma principer, de har avgasrening, växellådor och det mesta som en lastbil har. Fräsvals finns förstås inte på lastbilar, men den är å andra sidan helt mekanisk så det är inte så komplicerat, berättar han.

Det händer att han – eller ännu vanligare kollegan Axel Blomvik – får åka ut på plats och fixa trilskande maskiner. Stillestånd är kostsamma historier. Då kan det bära av till Stockholm eller ännu längre norrut. Men oftast handlar det om reparationer eller underhåll på verkstaden i Munka-Ljungby.

Markus gillar framför allt att arbetet är så varierat. Som lastbilsmekaniker var mycket av arbetsuppgifterna rena rutinjobb. Med fräsarna är det annorlunda.

– Här får jag vara mer av en problemlösare, felsöka, svetsa, fixa och bygga grejor. Det är utmanande, och blir alltmer utmanande med åren. Maskinerna blir mer och mer komplicerade, säger han.

Arbetschefsområde Fräs är en del av Industri- och specialbeläggningar inom Svevia. Här finns strax under 40 anställda i tolv arbetslag som jobbar med fräsning. Sju är tjänstemän.

Arbetschefen heter Victor Bergkvist. Han började arbeta med fräsning direkt efter studenten 2005. Efter åtta år på vägarna tog han ett avbrott för studier till vägingenjör innan han återvände till Svevias arbetschefsområde för fräsning som tjänsteman.

– Det roligaste är att man direkt ser resultatet av det jobb man gör. Vi river upp en gammal sliten vägbana med hjulspår och ojämnheter och lämnar efter oss en fin och jämn väg. Det är ett hantverk.